Vi tjuvstartar och bjuder på en krönika innan det nya året ens tagit sin början, och den första krönikan i vår serie kommer alltså från vår nygamla kassör: Revisorn. Enjoy!
En avhoppares bekännelser
I 38 år älskade jag GAIS villkorslöst. I 30 av dom stod jag utanför gemenskapen, avundsjuk och suktandes. En dag flög ett halmstrå förbi, jag tog det och kastade mig handlöst in i en gränslös resa full av fotboll, kaos och eufori. Jag gav allt, i form av pengar, energi och tid. Jag uppslukades av GAIS och jag älskade det.
Jag levde ensam med min son, jag svarade bara inför honom och mig. Jag var egenföretagare och kunde pussla mitt schema efter GAIS. Jag la ner ändlösa nätter på vägarna och tröstlösa månader mellan säsongerna. Jag åt, sov och älskade GAIS. Men jag är inte bara gaisare. Jag är också lina, en bipolär vänsterradikal med ADHD. Detta faktum började sätta käppar i hjulen för mig efter några år.
Jag började se meningsmotståndare bland mina så kallade vänner på läktaren och bussarna. Jag fick en obehaglig klump i magen och undrade hur jag kunde stå sida vid sida med fascister. I min värld är nästan allt svart eller vitt, jag har inga filter i hjärnan och agerar väldigt ofta häftigt och instinktivt. Jag började således muttra om politik, ett misstag visade det senare, och mullret i mig blev allt starkare. Jag mötte motstånd, meningen ”fotboll och politik hör inte ihop” studsade som en outtröttligt mellan allas munnar. Jag satte till slut ner foten. Jag orkade inte med det mer. Tyvärr var det flesta en axelryckning bort från sin vänskap med mig och jag kände att jag återigen stod där utanför, i kylan. I samma veva blev jag gravid med min andra son och var tvungen att sluta med mina mediciner. Jag gick alltmer ner mig i ett mörkt skov där GAIS spelade den onde, den som hade svikit mig. Allt med GAIS kändes tråkigt, matcherna, folket och resorna. Jag försökte under ett år att kämpa emot det negativa, att hitta en annan relation till mitt älskade lag men jag misslyckades.
Jag gjorde slut där. Orkade inte mer. Nästkommande år sket jag i allt, löste inte medlemskap eller årskort. Kollade knappt matchresultat, var aldrig inne på Gaissidor på nätet och träffade aldrig mina vänner. Jag var nöjd och tillfreds. Fick ytterligare ett barn och levde lycklig. Jag träffade till och med andra avhoppare och satt och pratade om hur GAIS hade sårat oss, svikit och bedragit oss. Men snart började det gnaga i mig, först lite, lite som en tagg i hjärtat. Jag blev rastlös och kände en saknad efter något. Plötsligt kände jag igen känslan, det var suget som var tillbaka. Jag började så smått snegla på hemsidor, tog upp kontakten med mina vänner igen. Åkte till GAIS-gården och hälsade på. Jag märkte att jag saknat det enormt. Saknat gemenskapen, fotbollen och resorna. Jag bad om att få komma tillbaka, att få vara med i gemenskapen igen. Jag insåg att min kärlek till GAIS aldrig dött den hade bara varit på kollisionskurs med mitt inre. Jag behövde den pausen, det gjorde min övertygelse starkare. Jag vet idag att man kan ha en kärlek med villkor, det har jag idag.
Den här gången ska jag inte svika dig, om du inte sviker mig.
Gais- nu och för alltid i mitt hjärta.