Du vet hur det är. Du har laddat med några polare, skrålat med i rader om tanter och arsenik och högljutt debatterat hur det går till när ett förortsgäng kapar en spårvagn hem. Ni har själva tagit spårvagnen – packade som makrill i tomatsås. Stämningen är på topp. Några av er har gaishalsduken på, ett par öl klirrar i Samir-tygpåsen när Ansaldobreda-vagnen kränger i svängarna. Halva staden är på väg till samma ställe som ni – Håkan Hellström-konserten.
Det är då ni ser dem. En kille i 35-årsåldern med en blåvit träningsjacka. Någon minut senare – orerande på bred västgötska – en kille med Lindome-lejonet på kepsen. Visst, ni ser fler gaisare än flanar, men ändå… *vad fan ÄR det här* De här blåvita dilettanterna – och där – EN ÖISARE!? The fuck… Varför vill de förstöra er kulturella upplevelse, undrar du? För att de ÄR sådana, svarar någon… Kulturella parasiter. Jag-svaga konformister. Lallare.
Men. Behöver vi egentligen bli arga på personer som bär blåvitt-parafernalia på Håkan-konserter?
Är det, som de blåvita och de rödblåa gärna vill låta påskina, en slump att Håkan är gaisare? Hade HH lika gärna kunnat vara IFK:are, eller öisare?
Tja. Kanske. Vem vet.
Det är inte så intressant. Vad som däremot är intressant är att om Håkan Hellström hade hållit på IFK eller Öis, så hade de klubbarna aldrig smugit sig in i låttexterna på samma sätt som GAIS har gjort.
Stay with me.
Man behöver inte analysera Håkans texter särskilt ingående för att upptäcka att han inte delar det jubilatoriska självhävdelsebehov som de blåvita gjort till en obligatorisk paradgren. Inte heller öisarnas missriktade elitism finns någonstans i hans texter.
Håkan är göteborgsskildraren som inte förbehållslöst hyllar staden Göteborg. Han vältrar sig inte i chauvinistisk lokalpatriotism. När han skildrar Stockholm, Malmö eller Köpenhamn är det med en göteborgares ögon. När han skildrar Göteborg är det aldrig, någonsin, med en IFK:ares ögon.
I Borås(!) Tidnings recension av Håkans skiva ”2 steg från paradise” från 2010 skriver Joel Sjöö om låten ”Dom där jag kommer från”:
”Textraden ’Ingen tror att de är något där jag kommer från’ kan tyckas märklig, men kom då ihåg att Håkan inte är IFK:are utan håller på GAIS.”
Ibland behövs det tydligen en boråsare för att se skogen för alla träden.
Håkan ÄR Göteborg. Men det är något som inte stämmer riktigt…
Det är den ökända skrytsamheten som saknas. Skrytsamhet som naturligtvis grundar sig i mindervärdeskomplex.
Det fungerar nämligen oftast så här: Mentalt svaga personer håller på ”framgångsrika” IFK för att känna sig starka – och för att tillhöra en trygg majoritet. Mentalt starka människor håller på GAIS för att manifestera sin särart – och för att bli del av en tämligen unik gemenskap.
Hur stora framgångar Håkan än firar, hur sönderkramad han än blir så brinner det en osäkerhet i hans bröst. En osäkerhet som i ett annat sammanhang säger ”Vi leder med 3-0, det är tio minuter kvar och de har två spelare utvisade. Det här kommer att gå åt helvete.”
Håkans låttexter befolkas väldigt sällan av goa gubbar som tjötar varma mackor med Lasse Kronér på Brasserie Lipp. Håkans låtar befolkas av manshoror, pensionärer, ungdomar på taken och parkbänksriddare. Saker som de blåvita helst vill sopa under den beiga S80:n när Göteborg kommer på tal.
”En stad, ett lag liksom! Volvo! Liseberg! Blåååvitt! Juttebåssandan! Avenyyyn!”
Det är inte bara den relativa ödmjukheten och en klädsam empati som Håkan inte delar med 96 procent av de blåvita. Karaktärerna i hans låtar besitter också en självinsikt som är ett totalt okänt begrepp hos våra allianskollegors supportrar.
I GAIS skäms vi inte över att vi har supportrar bland samhällets lägst bemedlade. Vi må vara överrepresenterade där – åtminstone om man ska tro de blåvitas eviga schtik om att gaisare säljer tidningen Faktum eller är gravt alkoholiserade förtidspensionärer. Jag blir alltid lika stolt och glad när en person bär en GAIS- accessoar – oavsett om hen är uteliggare eller om hen är Jan Eliasson.
Det är ju ett minst lika etablerat, wait for it, FAKTUM att GAIS är överrepresenterade bland den kulturella och den akademiska eliten i staden Göteborg. Personligen tycker jag att det är helt irrelevant.
Yrke och social status betyder ingenting i ett supporterperspektiv.
Det är kanske en våldsam kliché att tala om underdog-perspektiv, men är det något som både Håkan Hellström i sina texter och i sin mediala framtoning odlat och som GAIS supportrar vårdar ömt är det just det.
IFK är aldrig en underdog. IFK är Bertil Rignäs lunchkvitto, ett bjud-julbord av vulgariteter, tjänster och gentjänster. Den minsta gemensamma nämnaren.
Öis är av skäl som är för uppenbara för att redovisa inte heller en underdog.
I GAIS-klacken – och längst fram på en Håkan-konsert – är känslan att det är ”vi mot världen”starkare än något annat.
Att vara IFK:are, eller öisare, diskvalificerar dig filosofiskt från att sjunga med i textrader där de vackra förlorarna knyter näven i fickan, tar sats och… ramlar ihop i en hög på golvet – stärkt i vetskapen att nästa gång… då jävlar reser vi oss.
”Häcken då!?”, säger någon från landsbygden inflyttad Kville-bo. Nej, Häcken är inte en underdog. Häcken är ett artificiellt, av Göteborgs kommun subventionerat, experiment. Häcken är en ytterst välskött förening och, på senare år, ett relativt framgångsrikt fotbollslag. Men att vara Häcken-supporter är ungefär lika identitetsbyggande som att lyssna på kommersiell radio i bilen och sedan säga att du är ”musikalisk allätare”.
Alla vet att du är en bluff.