Ja, visst gör det ont att se Edin göra mål i J-Södra, JW leda skytteligan i söderettan och Karl Bohm bakom bardisken på Port du Soleil.
Varför skulle du annars tveka?
Visst är det svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna ångesten dra och kalla
ändå stå kvar och både sjunga och darra.
Då, när det är som värst och det känns som inget hjälper, brister publiken ut i jubel och hoppar,
då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter bengalernas droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
känner en sekund sin största lycka
lever i den eufori
som ett derby kan skapa.
Gör som Gårdakvarnen: skriv av och om Karin Boye, köp en biljett till antingen B eller P så att pengarna går till GAIS, kom till John Scott Stables så tidigt du kan på måndag, drick en bärs, bli medlem i Gårdakvarnen, marschera med likasinnade från kyrkogatan till Gamla Ullevi, sjung ditt hjärta ut ur kroppen och be till vad du än tror på att den gamla devisen derby är derby och då är allt möjligt gäller även i år.
Det vi på vårt krystade och töntiga sätt försöker säga ovan är att vi förstår varför du tvekar, varför det inte längre känns lika självklart att gå och stötta våra atleter. Vi förstår att det gör ont, att det är svårt att identifiera sig med dagens GAIS och att allt känns skit. Men det vi också säger, visa av erfarenhet, är att det inte finns något bättre botemedel mot det än att gå på matcher tillsammans med alla andra som känner likadant. Ställ dig på läktaren och sjung, om inte för spelarna, så för läktargrannen, färgen på tröjorna och märket på bröstet. Det är vi som är GAIS och det får vi aldrig någonsin glömma av. Ses på läktaren på måndag, då vi ännu en gång ska bevisa att inga motgångar i världen kan knäcka oss!