Jag är tom. Jag gillar att kunna peka på situationer, säga varför det anfallet blev som det blev. Varför vi körde fast, han borde löpt där och si och så, bollen slogs för sent kanske för hårt eller för löst. Just igår var det enda jag reagerade på just att passningarna slogs hela tiden för fjantigt och för löst. Det finns inget självförtroende. Men jag tycker heller inte att det finns tillräckligt många alternativ för varje spelare när man väl får bollen och vänder upp i banan. Man tar inte löpningarna för varandra helt enkelt, då vinner man inga matcher. Särskilt inte mot lag som försvarar sig med 10 spelare mellan bollen och målet.
Jag såg inga ljusglimtar igår, möjligtvis korta små, rätt mesiga blixtar. Men inte tillräckligt för att ge ut kvarnar. Kvarnar är ingenting man får, det förtjänar man. Igår förtjänade ingen i GAIS en kvarn tyvärr.
Det är allvar nu, dags att ta sig i kragen och lyfta sig. Både GAIS och vi supportrar, att vi ställer in en buss till Södertälje avspeglar sig i spelartruppen med, det är lojt och folk går omkring och tycker att det ordnar sig, det löser sig nog. Men det gör fan inte det, VI måste börja ta tag i det på allvar. Vi kan sitta på internet å skriva hur dålig inställning vi tycker att spelarna har, men nu e det dags för oss att göra vad VI kan för att påverka detta och det ska vi fan göra också.
Det känns hopplöst nu, men slut upp på torsdag och visa spelarna vad fan det innebär att vara gaisare, att få bära den finaste av finaste tröjor. Låt dem höra vad det innebär från läktarplats, på torsdag lyfter vi fram våra atleter på ett sätt dom egentligen inte förtjänar det, för som klyschan säger, det är då de behöver det som mest.