”Det har bara gått sex matcher på säsongen. Det är är 24 matcher kvar.” Tycker du att de två meningarna känns betryggande är du att gratulera. Du lägger förmodligen lagom mycket tanketid på GAIS just nu. Ingen kan ju säga att informationen som ryms i de meningarna inte är korrekt.
Jag tillhör inte dem som känner lugn och tillförsikt. Beror det på att jag är en sådan där ökänd neggare? Ni vet – de där neggarna som indirekt ligger bakom alla GAIS missöden med sina eviga domedagsprofetior som sprider sig likt virus i luften från läktare och sociala medier till spelare och ledare. Pessimismen gör så att de sistnämnda inte kan slå en bra hörna på 200 försök och att styrelsemedlemmar lägger pengar vi aldrig haft på brasilianare vi kanske eventuellt kan sälja för fantasisiffror. Jag tror inte det.
Jag var optimistisk innan säsongen. Jag är fortfarande optimistisk när det gäller väldigt mycket inom GAIS – från styrelsen till arbetet som tjänstemän och frivilliga lägger ned för klubben. Jag älskar riktningen som klubben arbetar i nu. Och. Min tilltro till truppen är, faktiskt, fortsatt stark. Jag är övertygad om att GAIS har en av de två-tre starkaste trupperna i Superettan. En trupp som definitivt är starkare än den vi hade 2012 (för att inte tala om 2001, under den den jovialiske Kent Kierdorfs ledning). Vår trupp är inte bara stark – den är bred! Det finns bra mycket fler alternativ än vad Rolle Nilsson hade när han med en cynisk tjurskallighet lyckades hålla oss i Allsvenskan där ett par år i mitten av 00-talet. Nämn en spelare i vår startuppställning som inte setts som ett briljant nyförvärv av i stort sett alla konkurrentklubbar i Superettan.
Varför ligger då GAIS näst sist i tabellen efter sex spelade omgångar, med samma poäng som jumbon?
– Skadorna! skriker de självutnämnt optimistiska.
Visst. Skadorna på Gabriel och Joel (och nu senast Linus) är naturligtvis gigantiska avbräck. Men det är inte hela sanningen. Minns ni när Keene var avstängd (eller skadad) i några matcher under säsongen 2006? Rolle satte upp E. Lennart Frejd på topp och vi spelade ett spel som var lika underhållande som ett politikerdebatt utan ljud på tv:n. Rolle hade inga alternativ. Men han hade en spelidé. En spelidé han drillat in så hårt in i spelarna att han i princip hade kunnat slänga in Hans Gren (med eller utan batong) i mittförsvaret utan att någon märkt något.
Alexander Axén hade också visioner om hur GAIS skulle spela fotboll. Ibland fungerade de utmärkt, andra gånger var de fantasifoster som hade krävt bra mycket bättre spelare än de GAIS hade till förfogande för att nå önskat resultat. Axén fick till slut bära hundhuvudet när en trupp av trötta föredettingar och unga strebers utan lojalitet och verklighetsförankring vek ned sig under en ekonomi i totalt förfall. Jag minns Axéns ord i efterhand, jag tror ni gör det också: ”Truppen skrek efter nyförvärv. Jag sa till styrelsen att vi var tvungna att ha in en anfallare. De gav mig Rolle Nilsson som resurs.”
Det leder oss fram till den oundvikliga frågan. Thomas Askebrand, hur vill du att GAIS ska spela fotboll? Nej, vänta, det där är orättvist. Vi sparar den frågan ett litet tag. Vi sammanfattar först hur Askebrands första dryga halvannat år vid rodret har sett ut och vilka förutsättningar han har haft.
Askebrand tog över GAIS efter en säsong så plågsam att jag knappt mäktar med att skriva något om den. Ni minns den alla. Den ligger så nära i historien, ändå långt borta. Låt mig komma undan med att bara konstatera att precis allt som kunde gå fel inom GAIS 2012 gjorde det – och lite till.
Ingen lätt situation att ta över ansvaret i en elitfotbollsklubb i. Men klubben GAIS och alla runt omkring borstade av sig förnedringen och började bygga upp ruinerna omkring sig. När serien drog igång 2013 hade Askebrand en förvånansvärt habil samling spelare att välja från. Nybygget var ojämnt, svajigt, men det fanns potential. Askebrand bad om tålamod efter ett par lågvattenmärkesnoteringar under våren (Östersund, inte minst). Alla var överens om att han skulle få det. Självklart skulle han få tålamod. När serien gick till sommarvila hade vi trots allt häng på toppen. De flestas förväntningar var överträffade med råge. Ett visst hopp om en snabb comeback började spira. Själv sa Askebrand: ”Det är i höst vi verkligen kommer att vara samspelta. Vi kommer göra en bättre höst än vår.” Och floskelriddarna bland supportrarna visste inte till sig av lycka: ”GAIS är ett höstlag!” ”Makrillväder!!” ”Mera öl, Uffe Köhl!!!” lät det (förmodligen) hela sommaren. I synnerhet eftersom den notoriske målskytten Daniel Mendes anslutit till truppen och levererade det han var här för direkt – mål.
Men bakom kulisserna måste något svåranalyserat ha skett. Kanske slentrianneggade någon gubbig stofil så att all olyckas moder återigen beslöt sig att sänka sin svarta flor över klubben?
Dubbelmötetena mot Sundsvall som inledde höstsäsongen var lätt hallucinatoriska. Galen upphämtning från de grönsvarta uppe i Norrland och ett lika sinnesjukt tapp på hemmaplan bara dagar senare. Sedan inleddes en lång radda av mediokra uppvisningar där GAIS ibland, särskilt på hemmaplan – trots allt fick med sig både ett och tre poäng. Men spelet såg för jävligt ut. Märkliga rykten om flera spelares träningsovilja och bristande fysiska ork spred sig. I höstderbyt mot Öis såg GAIS spel defensivt ut som som ett sjumannalag bestående av nioåringar plötsligt blivit utslängda på en elvamannaplan. Örgrytes minst sagt begränsade fotbollspelare tilläts fippla in boll efter boll genom GAIS obefintliga centrala mittfält framför en frustrerad GAIS-backlinje. I det stora hela var höstsäsongen en diametralt motsatt historia från våren. Lika ofta som vi klappade igenom under våren, lika ofta gjorde vi bra matcher under hösten.
När sjundeplatsen inkasserats och den sista tafatta tremeterspassningen slagits för säsongen, kände ändå de flesta av oss lättnad. Raset hade hindrats. Det blev inte ett nytt 2001. En sjundeplacering var med beröm godkänt sett till kalabaliken som rått bara ett år innan.
Nu. Nu skulle det byggas. Och byggas gjorde det. No more Burger King on the way home from träning. No more schlagerfestival istället för hårdträning. No more mystiska halvlekar där GAIS spelare – och spel – försvann in i Bermudatriangeln.
Nyförvärven inför 2014 var klass. Altemark-Vanneryr (Jisses, hur rodde vi det i land?), Burken (älskad innan han rört en fotboll i GAIS-dress), Zhubi (Trestads Liam Brady), Mankoo (Hisingens Nigel Winterburn), Warshaw (från fucking Mechanicsburg, Pennsylvania via, eh, Ängelholm och J.R. Ewing-land!) och Ekunde (Hej igen, gamle kompis!). Vi tappade ett par unga lovande spelare, men ingen av dem var bofasta i startuppställningen. Fan. Det ser för bra ut, tänkte vi. ”Vi är absolut ett lag för toppen”, sa Askebrand.
Under en försäsong där Vaiho mer och mer framstod som den bäste målvakten GAIS haft sedan Sören Järelövs glansdagar (och en cupturnering där ett försvarsinriktat GAIS lyckades ta sig förvånansvärt långt) och ett tjog mål på straff såg det ut som GAIS satt försvarsspelet rejält och nu bara väntade på att Joel och Gabbe skulle bli hela.
Så kom genrepet mot Halmia, en betydelselös match sa vi alla. Spelarna var rädda för att åka på skador. (”Men har vi inte karaktärsspelare som ALLTID går ut och gör jobbet?”) Ingen fara, ingen fara.
Problemet är bara att vi undantaget nästan hela matchen mot Sundsvall och en bra 20-minuterperiod mot LSK, så att säga, ”har spelat mot Halmia” under hela säsongen hittills. All trygghet, all kreativitet, all moral (fanns den någonsin?) är som bortblåst.
Så. Nu tar vi frågan: Hur vill Thomas Askebrand att GAIS ska spela fotboll? Egentligen borde krönikan ta slut här – för jag som skriver har ingen aning. Jag har lyssnat på Tarras analyser och strategier via olika medier i ett och halvt år och inte hört något annat än diffusa floskler. Spelet på planen har inte gett några som helst ledtrådar. Det ser ut som om en lekman, som exempelvis jag själv, ledde laget. Det talades om hög press ändå faller laget ned i knäet på Vaiho allt som oftast. Men jag är väl med mina 25 år av regelbundet fotbollstittande helt enkelt för korkad för att fatta. Det är ju så det brukar heta… ”På läktaren är alla experter”. Ja, fast nej, fast… Vi ser att det som pågår därnere på planen är helt åt helvete och att vår tränare inte har en jävla aning om hur han ska styra upp det. Om det finns en spelidé och en matchplan så är de kamouflerade så väl att ingen har begripit dem. Inte bara vi på läktaren. Det är uppenbart att spelarna inte har en aning om vad de ska göra. Men det är klart: Har man en gång blivit uttagen av Askebrand verkar det omöjligt att bli petad ur förstauppställningen – så länge man inte är skadad. Apropå skador. Vi har en mittfältare i GAIS som rätt använd skulle ha varit en av seriens klarast lysande stjärnor. I media är han det ändå. Han rör sig på plan som en påkörd älg som försöker täppa igen motorvägen genom GAIS centrala mittfält och i varje match fastnar han mentalt, paralyserad i en framrusande långtradares strålkastarsken.
Vi har inte haft otur i säsongsinledningen. Vi har inte mött seriens bästa lag. Vi har inte en överskattad och alldeles för skadebenägen trupp (det FINNS alternativ). Vi har en tränare vars vision är tunnare än boken om Häckens troféer och vars röst inte hörs.
Thomas: Du får hemskt gärna täppa till truten på mig genom en magnifik radda vinster. Du kan till och med få mer tålamod av mig om det uppenbarar sig minsta lilla skymt av spelidé och förbättring. Men fortsätter den här travestin, som inte bara säsongens resultat – utan framförallt lagets spel – visar på, så är du inte rätt man att leda GAIS. Att lyckas med så lite med en trupp som den vi har måste närmast anses som en storartad, men inte särskilt önskvärd, bedrift.