Efter framgångarna -95 med kvalspel och nosande på allsvenskan, satsar GAIS hårt på att försöka gå upp igen, tyvärr falerar satsningen då en av huvudsponsorerna går i konkurs.
Kassören avgår, förklarar på ett extra insatt ekonomimöte
– Amatörism är enbart att föredra inom det sexuella…
Ekonomin är bedrövlig, dialogen mellan GAIS och Supporterklubben Makrillarna är minst sagt frostig vilket kulminerar i det minnesvärda årsmötet på stora teatern i november.
Stämningen i klubben är liksom ekonomin, katastrofal…
Även spelmässigt ligger GAIS mycket skrynkligt till och B-A Strömberg får lämna tränarposten efter halva säsongen, homofoben Liston Söderberg nämns som efterträdare men till sist blir det Listons kompis tillika klubbdirektören Bosse Falk som tar över rodret igen.
Men inte ens Falken kan rädda GAIS denna gång, nedflyttning och sotdöd alternativt konkurs verkade vara GAIS öde.
Det fanns en ljusning dock, som vanligt…
GAIS-supportrar!
Förutom det fantastiska stödet i kvalet i Peking -95, så var det alltid ett bra bortafölje och mycket god stämning på läktarna.
Killar som Peter Jörnell & Daniel Åman stretade på förtjänstfullt med bortamatch-busslitet.
Ett oavlönat slitjobb dessutom med hög ekonomisk risk, då man ena resan kunde gå plus några tusingar för att nästa gång backa med lika mycket eller oftast mer.
Behovet av bussresor var stort eftersom Makrillarna avecklade denna del något år tidigare.
Även souvenirutbudet denna tid var mediokert, det gjordes inga bra grejor helt enkelt.
Så när undertecknad var uppe på Bengans och skulle handla lite go våldspunk, så stötte jag på målvakten Håkan ”Frösö-Frasse” Eriksson som jobbade i affären.
Han hade vid detta tillfälle på sig en tröja med engelska bandet Oasis.
Deras logga satte sig liksom i skallen på mig, kunde man inte lägga till någon bokstav, kasta om lite osv?
Jovisst kunde man det, och med låten ”Cigarettes and alcohol” i skallen skred jag, Barregård och Robban Lindberg upp till en tryckare och tryckte upp 50 tröjor, dessa blev minst sagt en succé.
Och vi lade vinsten, 2.500 :- för kommande äventyr…
Det började snackas på stan om denna tröja, den dök upp i tv och i musiksvängen inte illa för en förening som vid denna tid sög mer än ordentligt…
Vid en bortacupmatch mot Mellerud så tar Robert Lindberg upp diskussionen om en ny supporterklubb som kan kompletera Makrillarna med bussresor, fester, fräcka souvenirer samt pubverksamhet.
En supporterklubb för supportrarna i första hand, inte som Makrillarna en ekonomisk stödklubb till GAIS.
Vi andra i bilen ser mest problemen framför oss och säger
-Jaja, tjôta!
Men Robban tjötar vidare och tar upp diskussionen varje gång han får tillfälle.
Sista matchen för säsongen var Häcken borta, GAIS var nu redan klara för tredje pisionen.
Så det kändes inget vidare att kolla eländet, som att besöka en nära anhörig på sjukhus ungefär.
Men väl på Rambergsvallen så dyker det upp en imponerande klack som slänger kinapuffar, tokstöttar i 90 minuter och lyfter fram GAIS till en 5-4 seger!
Efter matchen hyllar klacken GAIS-spelarna som blir omkramade blir inropade igen som dom vunnit sm-guld ungefär, tom den lilla blåvita firman som ville knacka någon liten ensam gaisare fick vandra iväg snopna, troligvis jäkligt förvånade över det grönsvarta stället…
Robert Lindberg efter detta på offensiven och bjuder på kubansk fläskfilé i lyan på Godhemsgatan.
Han bjuder hem undertecknad, Jonas Björkqvist, Mats Pettersson samt Jesper Österberg.
Och när den utmärkta filén är nersköljd med några pilsner bestämmer sig sällskapet för att bjuda in perse filurer i klacken för att få till stånd en interimstyrelse.
På Gamle Port den 30 november1996 samlas följande manskap: Peo Ek, Robert Lindberg, Peter Jörnell, Janko Milenkovic, Stephan Markusson, Daniel Åman, Jonas Björkqvist, Mats Pettersson, Jesper Österberg samt Johan Ruthberg.
Dessa bildar en interimstyrelse, en rad av olika namn på föreningen diskuteras som Samirs vänner, GAIS support mm. Men till sist bestämmer sig de 10 för namnet ”Gårdakvarnen.”