2009-09-30 : Den som väntar på något gott del 1
Fredrik Warberg och Jörgen Larsson skriver i sin bok "Rik på riktigt" (en bok om frivillig enkelhet) om att ha fotboll som intresse är vanskligt. Då menar de inte att det är vanskligt att ha det vida begreppet fotboll som intresse. Läs mer>>>

Det är när man har ett enda favoritlag som intresse som man riskerar att bli galen i huvudet. Naturligtvis inte om laget är mitt inne i en och ett liv, som höll på att rinna mellan hans knotiga fingrar. Författarna menar på att han borde ha intressen bredvid fotbollen. Har man bara förluster innanför hjärnbarken, är avståndet framgångssaga.

De beskrev en man som hade ett tråkigt jobb, en fru som bara kollade på såpor till psykiskt lidande aldrig långt. Jag älskar fiske och gillar musik. Allt från hardcore & punk, till elektronisk musik och pop. Jag gillar människor. Jag gillar att resa. Ler åt Cannibal Corpse och Wolfmother Jag gillar mitt arbete. Mest av allt gillar jag min lilla dotter och vår familj.

Ett problem som inte författarna tänkt är att om man är Gaisare kommer allt annat i andra hand. Man äter GAIS, man sover GAIS, man blir vansinnig om någon skojar om GAIS. Den här fanatismen gör att allt annat kommer i andra hand. Så andra intressen är inget annat än placebo om GAIS torskar.

Man njuter bara av Stone Roses och paraplydrinkar om GAIS går bra. Man uppskattar inget av ens övriga intressen om GAIS spelar skit. Man är som en heroinavtänd pundare, som funderar på om det är värst att suga av någon äcklig gammal gubbe eller låta gubben leka hund, för en hundring och en ny sil.
Möjligen njuter man av sina småbarn. Problemet är att ens lilla dotter växer och blir stor.

När man är riktigt förbannad på Christos, Levon & GAIS kan man ju alltid tänka tillbaka ett par år. Minns ni Jonsered borta första året efter att vi ramlat ur Superettan. För er egen skull hoppas jag inte det. Minns ni Torslanda? Jag minns i varje fall Mellerud borta. Jag minns att vi lyssnade på något mörkt på uppvägen. Jag minns däremot inte om det var Jonny Cash, Leonard Cohen, eller Turbonegro.

På hemvägen dog Robbans Toyota, vi missade ett 25års kalas hos en donna jag tänkt gifta mig med på den tiden. Några år efter festen läste jag om att hon gift sig i en frikyrka på någon av öarna, i en lånad Gp, på MC Donalds...
Det kändes gött att hon flyttade till Australien. Då hade jag känt mig så jävla avundsjuk. Fosters, fett hår och lackers, fan va najs. Aldrig mer Sleipner borta..
Det är långa mil i de serierna.

Det finns inte några korta, ljusa resor i de divisionerna. Det finns inget ljus alls i de divisionerna. Visst kan man le lite en kort stund åt t.ex. Dohlstens mål på Ytterns IP. Men den romansen är ändå inlindad i så mycket smärta att man hellre tänker på Freddie Wadling.

I efterhand undrar jag hur man överlevde dessa år. Jag minns att jag ibland tänkte att GG Allen hade det värre. Jag minns att jag tröstade mig med att Janis Joplin inte ens hade möjligheten att se GAIS på den tiden. När det var som värst tänkte jag att det förmodligen var skit att vara Jack Kerouac. Att det nog inte var en fröjd att ligga bortglömd, och dö av inre blödningar, innan man ens fyllt 50.

Charles Bukowski kanske hade haft lättare än jag att leva som GAISARE, då konstant intag av alkohol får en att glömma. Men han var ju inte GAISARE, och jag kommer aldrig glömma.

Min mamma frågade precis som era mammor varför jag inte kunde vara som Martin och Peter. De bodde på andra sidan vägen.
I min naiva livslust kryddad av mörker och dis inbillar jag mig att jag skulle klara det igen. Att jag luggsliten och patetisk skulle ha stått på Rimbergsvallen en gång till. Jag har nog inget val, om domen skulle ha varit Nösnäsvallen borta, en grå lördag strax innan resskatten skall vara inne. Förmodligen hade jag glömt lösnäsan hemma, till råga på allt.

Nu undrar jag hur Djurgården kommer att klara sig. Men det är klart att de har ju DR. Alban och pris Filip att tänka på, inför ett derby mot Gröndal, om ett par år.

//Ernst Dick