2009-09-23 : Pojken som har funnit världen
En pojke i min närhet, frågade mig idag: Ernst varför hejar du inte på något annat lag. Gais är ju inte ens bra. Jag förklarade för honom att det handlar om känslor och kärlek. Läs mer>>>

Jag konkretiserade vårt samtal, eller jag försökte åtminstone förklara för honom på ett konkret sätt att: man kan inte mäta kärlek i SM-guld och mål. Nu förstår jag, svarade min lillgrabb. Det är det jag gillar med barn. De köper det mesta, bara man förklarar. Detsamma gäller psykossjuka, och individer med neuropsykiatriska funktionshinder.

Att vissa individer, likt mig, gillar att lida, att gå en omväg, att gå mot strömmen, utelämnade jag. Det kräver ett abstrakt tänkande. Jag talade inte heller om att jag snott repliken ovan från en missbrukande kompis. Han talade om för en fyllkärring, som tog hans kompis istället, ”att man inte kan mäta kärlek i centimetrar” när hon klagade på hans oförmåga till erektion.

Han frågade också hur jag blev Gaisare, det kunde jag ju inte svara på då jag föddes till det. Men jag inbillar mig att jag skulle ha valt GAIS i varje fall. Jag har alltid valt att gå bredvid de andra. När de lyssnade på Trance Dance, lyssnade jag på KSMB, senare även ASTA KASK och Discharge. Detta gjorde jag för att jag kände igen mig. Jag trodde även att jag hade massvis gemensamt med andra som gillade punk tills den dagen jag kom på att de var medelklassungar som bommade pengar av arbetarklassungar med för stora hjärtan, på Roskilde.

Att man bommar pengar, fast man redan har, hade jag nog kunnat köpa. Det gör ju de flesta. Anledningen att jag kasserade dem, var att de skrattade åt dem som de lurat på pengar. De skrattade åt dem som delade med sig av sin, förmodligen skrala resekassa. De skrattade bakom ryggen på folk med stora hjärtan.
Inte heller kände jag igen mig på de rockklubbar som jag söp ner mig på under slutet av 90-talet. Vem vill prata med killar som tuperar håret och lyssnar på Poison? Inte heller har jag känt att det finns plats för mig hos gråtande indiepojkar, med rinnande kajal.

Det har även känts hopplöst att identifiera mig som gymnasiestudent. Enda anledningen till att jag kämpade till mig bäst betyg i klassen var att en manlig lärare sade att sådana som jag kommer att få jobba med att fylla på schampo i schampoflaskor, för att vi inte dög till något annat. Jag har aldrig tackat honom, fast han kanske räddade mig från något, inte vet jag?

En annan som räddade mig, var gymnastiklärarinnan. Under vår sista gymnastiklektion innan studentens lyckliga dagar frågade hon mig om jag skulle dagdriva efter gymnasiet? Om jag bara skulle göra ingenting alls? Då bestämde jag mig för att skaffa mig en akademisk utbildning, och det hade verkligen inget med intresse att göra. Jag ville bara göra det, för att bevisa att jag kunde.

På universitetet var det lika bra att hålla sig på sin kant så slapp man bli besviken på att inget var likt det som rörde sig i mitt huvud.
Överhuvudtaget har jag aldrig varit speciellt bra på att känna igen mig i andra, beträffande människor som man lärt känna i verkligheten. Däremot popstjärnor, författare och skådespelarroller har jag känt igen mig i. De kan man göra till sin egen verklighet.

Jag skall inte sitta här och klaga på mitt utanförskap, som säkert inte är ett utanförskap eller något annorlunda ur ett etnologiskt perspektiv, utan bara en narcissistisk fantasi.

Men när känslan varit stark har det varit skönt att ha GAIS. För bland GAISARE och GAIS har jag alltid haft en fristad. Där har jag hittat min grupp och känslan av KASAM. GAIS har varit det som gett mig ett samanhang, det samanhanget har fått mig att begripa världen.
Så jag känner verkligen för dessa två rader:

Jag har aldrig varit normal,
bara när jag går med dig.

Jag önskar verkligen inte att ovan nämnda pojk, inte kommer känna att han inte passar in i etablissemanget. Jag hoppas bara att han vill gå med dig.
För gårdakvarnarna har räddat mig från sjuka drömmar om jacuzzikar på avbetalning och fjantiga sportbilar med OPA OPA på för hög volym.

Kvarnarna har fått mig att cykla genom livet istället!

//Ernst Dick